Det var inte meningen att du skulle gå, att du skulle försvinna. jag tänker på dig varje dag, hela tiden. Om jag bara kunde få höra din röst igen och se dig le igen. kan inte släppa tanken på dig, du betydde för mycket. Jag vet att jag ler och att jag skrattar, att jag inte visar det, men innerst inne så tär det på mig att sakna dig såhär.

Finaste morfar kom tillbaka till mig. Allt jag vill göra är att göra dig stolt, men utan dig går allt helt fel. Känns som att jag tappar bort mig själv utan dig. Du gav så mycket och tog så lite, du var alltid glad och lärde mig så mycket om livet, varför är det som borta just nu?

Du är anledningen att jag började med musik, du var den som lärde mig glädjen man kan få genom musik. Du var min största förebild. Tanken på att du verkligen är borta känns så overklig, det känns som att jag än idag väntar på att du ska ringa eller komma gående, att du ska skämta bort allting som gör ont och är dåligt, att du ska vända allting till något bra men det gör du ju inte längre.

Jag älskar dig så mycket, snälla kom tillbaka.. <3