Har ni någonsin känt er helt ensamma fast ni alltid är omgivna av människor? 

Känt som att ingen hör er eller ser er utan tar för givet att allting är på ett visst sätt.

Jag har varit nere i skiten men det som fick mig fortsätta var tanken på att allting skulle vara över.

Det tar aldrig slut, mentalt spelas allting upp. 

Ibland bryter jag bara ihop för att jag inte orkar mina minnen eller tankar. 

Vill vara stark och lycklig så som jag föddes, så som jag borde vara, men jag håller på att gå sönder. 

Livet är orättvist. Vill bara veta att jag har något att kämpa för. 

För jag vet inte hur länge jag klarar detta till....